Idag är det exakt ett år sedan bilden ovanför togs. Ett år sedan vi var uppe på Tabergstoppen och grillade quornfileér och njöt av utsikten och av leriga, blöta strumpor. På sätt och vis känns detta som det var evigheter sedan men samtidigt ganska nyligen. Jag vet inte om man kan påstå något utav dessa förslag men ja, tiden går fort. Fortare än vad man tror.

Visst skulle man kunna skriva en ny klyschig text om det som vi kallar kärlek. Men jag tror samtidigt inte att någon överhuvudtaget skulle förstå den oss emellan. Men jag känner i alla fall att den tidpunkt som vi träffades var precis den rätta; varken en dag för tidig eller för sent. Fast det klart att jag ibland funderar om hur det hade varit om vi hade träffats tidigare, men samtidigt tror att det hade aldrig blivit så här bra som vi har det idag. Jag är så fruktansvärt glad att få kalla mig för din och vara det också. Den tid som det har varit vi har varit den mest lyckliga, underbara men samtidigt mest krävande tid i mitt liv. Men är det inte så som det ska vara? Mest toppar men också några få dalar.
Tack vare dig så vet jag precis vad jag vill med mitt liv och hur jag vill ta mig dit...