Han kom som en vind.
Vad bryr sig en bind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid,
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

_______________________________________________________________________________

Jag hittade den här dikten i min diktbok härromdagen skriven av Hjalmar Gullberg. Hela dikten står dock inte. Gillar bara den här delen av den. Det beskriver på sätt och vis lite hur det var mellan mig och David i början och hur det är nu. Det känns helt overkligt. Tänk att jag hade turen och träffade honom vid just rätt tidpunkt i mitt och hans liv. Vi behövde väl varandra då men samtidigt så var vi båda rätt så lyckliga för stunden.

Jag brukar tänka att det är bra att han får mig att må bra. Men tänk egentligen på vad det bästa är. Det måste väl ändå vara att jag får honom också att må precis lika bra som han får att må mig bra. Jag älskar det!

Det blev lite flummigt nu men för varje dag som går känns allt så sjukt mycket bättre och vi känns så sjukt mycket tightare och så kommer det fortsätta!