Jag har suttit idag och tittat igenom mina gamla inlägg här i bloggen, egentligen för att leta lite bilder på mig och David. Jag har många gånger fått tankar på att starta en ny blogg som handlar om lite mer fokus på mitt intresse, men samtidigt har jag varit väldigt rädd för att lämna denna blogg. Hela bloggen har egentligen mitt och Davids förhållande dokumenterat. Ni vet ungefär som en dagbok, en elektronisk en som alla andra kan läsa och se mina innersta tankar. Men mitt ibland bildletandet hittar jag en rubrik som jag undrar hur sjutton tänkte jag där? Vilket löv är du? skrek rubriken ut och jag kunde inte låta bli att läsa.

 

Faktum var att jag upptäckte, inte bara på detta inlägg utan fler, att jag hade mer tankar förr innan vi flyttade. Jag skrev mer, funderade mer, spelade mer piano, gitarr och sjöng. Jag blir lite nostalgisk och lite ledsen när jag läser det faktiskt för jag hade så mycket bra tankar och funderingar. En aning naiv, och det är jag väl fortfarande, men jag ville väl se världen på ett helt annat sätt. Jag var väl lite utav en romantiker och såg lite annorlunda på världen.

 

Vilket löv är du-diskussionen var egentligen en tankegång ur ett Di Leva-citat ur Så mycket bättre. "Tänk ut vilket löv du är. Tänk ut vilket löv du vill vara och bli sedan det lövet?". Jag stöter ofta på människor som säger att de inte kan göra vissa saker av olika anledningar, och jag kommer ofta på mig själv i den här situationen också.

 

Felet ligger egentligen hos sig själv, hos mig. Jag vet inte hur många gånger som jag har tyckt att skolan har varit för tufft, betvivlat på mig själv och min egen förmåga. Jag har varit så nära på att hoppa av min utbildning så många gånger, men jag har ändå alltid haft en målbild i skallen. Vilket löv som jag vill vara. Jag vill ju givetvis om ett år vara grafiker-lövet. Jag vill vara det löv av den kreativa sorten, inte någon som bara följer med i situationen och bara accepterar den som den är. Detta leder givetvis in i jobbiga situationer, men vem har sagt att det ska vara enkelt att nå sin målbild. Likadant är det nu, när jag inser att jag har problem med mitt slutprojekt, men lika så känner jag här. Ska jag nå min målbild så kan jag inte vara den som ger upp, att vara det lövet. Jag ska ju vara grafikerlövet. Flummigt? Ja! Men någonstans längst inne känner jag att det är sant... Jag har fått insikt.