Jag och David träffades i början av Juni 2009 av en slump på internet. Han var på tok för gammal för mig, trodde jag. Efter ett antal månaders av chattande till och från blev vi närmare kompisar. Det dröjde faktiskt tills den 19:de Augusti innan vi faktiskt träffades IRL så att säga, och jag var väldigt noga att detta skulle ske först när mina föräldrar var bortresta. Idag kan jag nog i ärlighetens namn säga att jag blev kär då den gången i denna gulliga, lite blyga stora killen, men så hette det inte då. Nä, jag hade egentligen inte tänkt att träffa honom mer, han var på tok för gammal för mitt ideal var att det skulle skilja 5-6 år men inte mer. 8-9 år åldersskillnad det var bara så fel i mina ögon.

 

Det gick ungefär en vecka från dess tills han hade tjatat till sig att jag skulle komma och fira hans födelsedag. Han ville bara hitta på något. Så efter många nej från min sida så kom vi fram till att ta en prommenad i stadsparken. Efter prommenaden åkte vi hem till honom där han bodde och jag träffade hans föräldrar för första gången. De trodde förstås att vi redan var ett par, men det har vi först fattat flera år senare.

 

När jag åkte hem den kvällen så tänkte jag återigen att det var sista gången jag ville träffa honom. Men så kom det, Matte C. Den matematiken hade jag riktigt svårt för och David erbjöd sig att hjälpa mig. Trots att jag hade rådissat honom så många gånger satte han sig i bilen och körde 4 mil bara för att hjälpa mig med detta. Det var många gånger som jag var riktigt arg på honom under denna tid, i alla fall när jag inte förstod eller hade tålamod till att förstå men han var fortfarande lika tålmodig med mig. Det var väl först då jag kunde faktiskt erkänna för mig själv att jag hade blivit svag för honom. Den andra oktober är därför en dag för mig, och för oss när vi blev officiellt ett par. Och även om Matte C kändes jäkligt tungt och svårt så är jag ändå glad för att jag valde den kursen eftersom det var den som egentligen förde mig samman med honom.

 

Dessa 3 år (bered er på klyschighet) har varit det absolut bästa, jobbigaste, svåraste och lättaste åren i mitt liv. Jag har kunnat gråta ut och vara liten när jag har behövt, jag har skrattat tillsammans med och åt honom och vi har se framåt tillsammans. Även om jag har kanske utifrån andras tycken ett riktigt tråkigt liv, så skulle jag aldrig byta bort det för allt i världen. För jag kan inte tänka mig en dag utan den som gör mig lyckligare än lyckligast!

 

David, jag älskar dig <3